Historik

Nedanstående artikel från Biografbladet N:o 1, januari 1941, presenterar det nya ljudsystemet för biograffilm.

Ljudåtergivningen på den moderna biografen är otvivelaktigt av mycket hög klass. Förbättrade inspelningsmetoder och nya högtalarekonstruktioncr ha möjliggjort en återgivning som kommer originalet mycket nära ifråga om klangverkan. Men i ett avseende fattas det ännu åtskilligt, innan man med fullt fog kan tala om naturligt ljud. Med det system som nu användes kan man icke lokalisera ljudet. Högtalaren sitter ju mitt bakom duken, och ljudet utsändes således från en enda punkt. Då man t. ex. i en scen ser en person gå tvärs över en gata hör man visserligen ljudet av hans steg, men om man ett ögonblick sluter ögonen finns det inga möjligheter att med ledning av ljuden avgöra var på bilden han befinner sig.

För att ge full illusion även i detta avseende har den stereofoniska filmen kommit till.

Fig. 1. De fyra ljudbanden upptaga filmens hela bredd.

Den stereofoniska metoden.

Man använder vid detta system två högtalare, vilka matas från två skilda förstärkare, vilka i sin tur erhålla impulser från två olika ljudband liggande sida vid sida på filmremsan. Dessa båda band ha upptagits med hjälp av två mikrofoner placerade på något avstånd från varandra. Man förstår kanske lättast hur detta system fungerar, om man gör ett enkelt experiment. Håll för ena örat och lyssna på olika ljud — gatubuller, musik och tal. Man skall finna att de olika ljuden ej kunna lokaliseras. Man kan icke avgöra från vilket håll de komma. Sak samma gäller som vi nyss påpekat också ifråga om det nuvarande ljudsystemet på biograferna. Med detta system erhålles samma intryck som om man lyssnade på originalljudet med ett öra medan den stereofoniska metoden låter oss höra med bägge öronen.

De resultat, som uppnåtts med stereofonisk ljudåtergivning, äro sålunda klart överlägsna vad som hittills kunnat åstadkommas med standardsystern. Allt tyder på att den stereofoniska filmen kommer att slå igenom så snart de ekonomiska förutsättningarna härför kunna skapas.

Fig. 2. Ljudprojektorn är konstruerad som en vanlig projektor men saknar framkastarehjul, båglampa, bländare och objektiv . Tontillsatsen har fyra fotoceller, en för varje ljudband.

Nya metoder i U.S.A.

Från U.S.A. komma nu rapporter om ytterligare förbättringar av den stereofoniska filmen. I november-numret av »Better Theatres» lämnas en redogörelse för det system, som använts vid upptagning och återgivning av Walt Disneys nya film »Fantasia». Disney och hans ingenjörer ha tillsammans med ljudtekniker från R.C.A. arbetat med dessa problem i över två år. Det sensationella i det system, som framkommit som ett resultat av detta samarbete, ligger däri att man använder fyra olika ljudband. Dessa fyra band få icke plats på den vanliga filmen utan upptagas på en särskild film av standardbredd. Ljud och bild skiljas alltså åt. Bilden återges på vanligt sätt i en bildprojektor med båglampa, medan ljudet erhålles från en särskild »ljudprojektor», bestående av kassetter och drivmekanism samt tontillsats med fyra fotoceller. Från tre av dessa fotoceller ledes impulserna till separata förstärkare, vilka driva tre högtalare på scenen. En av högtalarna är placerad på vanligt sätt mitt bakom duken medan de båda andra sitta, en till höger och en till vänster om duken och täckas av den svarta avmaskningen.

Härtill komma högtalare av mindre typ placerade längs salongens sidoväggar och bakvägg och anslutna till de båda sidohögtalarna på scenen.

Från den fjärde fotocellen i tontillsatsen erhållas styrimpulser, som förstärkas och likriktas i en särskild kontrollapparat och därefter via förstärkarna få påverka ljudstyrkan i salongen. Härigenom erhålles en slags automatisk volymkontroll, som ger varje ljudeffekt avsedd styrka utan att maskinisten behöver ingripa.

Den motor, som driver bildprojektorn, är sammankopplad med motorn för ljudprojektorn så att de ständigt gå med samma hastighet.

Ljudeffekter som kunna uppnås.

Den ovan beskrivna. apparaturen verkar komplicerad och är säkert ganska dyrbar, men så kan man också med dess hjälp få fram ljudeffekter av det mest förbluffande slag. På duken ser man t. ex. en blandad kör som är grupperad med herrarna till vänster och damerna till höger. Man kan nu tydligt urskilja att de ljusa damrösterna komma från höger och herrarnas mörkare stämmor från vänster. Solopartier utföres av en sångare som träder fram från bildens bakgrund och kommer allt närmare, medan kören samtidigt synes lämna scenen, varvid högtalarna ute i salongen återge dess sång. Publiken har nu illusionen av att sitta mitt inne i en jättestor kör medan solistens sång alltjämt höres från scenen. Vid ett annat tillfälle visades en tecknad Disney-film med ett bi, som flög fram och tillbaka över scenen. Med ljudets hjälp kunde man hela tiden följa dess flykt även om bilden slogs ifrån. Plötsligt tycktes biet lämna scenen och ilsket surrande bege sig ut i salongen. Denna skenbara effekt var så stark att man bland publiken såg personer, vilka böjde sig ned för att ej komma i vägen för den surrande insekten. Eller tag en skara soldater som sjungande marschera in på scenen. Innan man ser dem hör man tydligt hur de närma sig från vänster för att passera scenen och försvinna ut åt höger.

Ett helt nytt fält öppnar sig för ljudtekniken med dessa nya anordningar. Man kan få fram effekter av de mest skiftande slag. Förbluffande tricks eller mäktigt orkestrala masseffekter, som roa, förbrylla eller gripa publiken.

Att just Walt Disney tagit upp idén är en viss garanti för att det inte är fråga om lösa hugskott eller intressanta tekniska experiment utan kommersiellt värde. Vi kunna vara övertygade om att stora ting äro i görningen på ljudfilmens område. Liksom Disney förbluffade världen med den första tecknade långfilmen kommer han säkerligen också att överraska oss med den första stereofoniska trickfilmen.

Fig. 3. Tre separata högtalaraggregat äro placerade på scenen (duken är här tillfälligtvis borttagen).