Historik

Ur
Tidningen Upsala
16 november 1926
 
 

”Clownen”
Den danske regissören A. W. Sandberg har förut gjort sig känd som en framförallt förträfflig Dickensfilmare. Hans senaste verk , den stora cirkusfilmen ”Clownen”, som i går hade urpremiär på Slottsbiografen, är även den en film av hög klass, gedigen och redbart given.

Filmens ämnesval inbjuder till jämförelser med Duponts ”Varieté” och Sjöströms ”Han som får örfilarna”. Det är då lustigt finna, hur obesmittad Sandberg är av modern regiteknik; här i ”Clownen” finns ingenting av symbolismen, ljusspel och s. k. direkta närbilder. ”Clownen” är helt en sak i den gamla naturalistiska filmkonstens anda.

Och detta må vara händt, då regissören är så kunnig som Sandberg. Han har förstått att utnyttja det goda manuskriptet, och han är för mycket konstnär för att låta filmen stelna i tablåer. ”Clownen” har tvärtom liv och rörelse alltigenom, och realismen är genomförd med en ofta beundransvärd konsekvens.

Cirkusmiljön har sedan alltid sin särskilda tjusning för publiken. Det står alltjämt romantik och saga kring det farande folket, doften av manegens sågspån, puder och hästspillning har en förunderlig tjusning. Sandberg har samvetsgrant — om än utan större originalitet — fångat denna stämning med fladdrande tältdukar, sköna ryttarinnor och starka atleter, han ger leken och allvaret i ryttargången och bak kulisserna, det blir till slut ett bittert och grymt spel om människor och hjärtan. Här finns ett par scener, som verkligen gripa tag i åskådaren.

Gösta Ekman har titelrollen, och han klarar den överlägset. Hans gestaltning av clownen har blivit en hel liten karaktärsstudie, alltifrån de första scenernas ”söta” ynglingacharm till det brustna och förtvivlade i slutakterna. Den framstående franske skådespelaren de Firandy gör cirkusdirektören, även det en överdådig prestation. Det gamla fårade gubbansiktet med de spelande ögonen lyser av intelligens och envishet. Som hjältinnan visas Karina Bell, en frisk och daggig kvinnoblomma i det artificiella cirkuslivet, ännu barnsligt ljuv och rörande i sin förnedring, förgiftad i världsstadens dypölar. Den sköna franska dansösen Edmonde Guy som man i somras beundrade i Stockholm i den stora cirkusrevyn skymtar i en biroll.

Allt som allt är ”Clownen” säkert en av säsongens mest intressanta filmer — det är film i den gamla goda stilen, fin och mänsklig.

Pir Ramek

Stacks Image 955
Stacks Image 984
Stacks Image 989